Emils pappa - sadist?

Det ryker så smått om kaffet, solen lämnar ljusa strimmor över snön - är det här lycka? För mig är det nog faktiskt det. Kan bli en bra dag.

Häromdagen såg jag ett klipp från en gammal Emil i Lönneberga-film. Klippet var ganska typiskt för just Emil och jag tror de flesta av oss faktiskt tänker på samma grej när vi tänker Emil i Lönneberga. Vi är ju ett stort gäng som är uppvuxna med Emil (och många andra Astrid-sagor förstås). Emils pappa jagar in Emil i snickarboa, Emil hinner in och lägga på haspen på insidan och pappan haspar på utsidan. Sådär ja, Emil är inlåst. Jag har verkligen inte reflekterat över det förut, men det är rätt grymt det där. Jag menar, vad skulle pappan gjort med pojken om han hade hunnit ifatt? Slagit ihjäl honom eller? All denna ilska, som Allan Edwall för övrigt är fenomenal på att förmedla, kan omöjligt leda till annat.
Min son har aldrig gillat Emil, han är rädd för pappa Anton. Jag kan förstå honom, det har vi nog alla varit... Sagan om Emil är dessutom förhållandevis äkta, om man jämför med exempelvis "Karlsson på Taket", "Bröderna Lejonhjärta" eller "Pippi Långstrump".

Jag undrar om den skulle slå igenom lika hårt idag, Emil-serien alltså. Eller var den rätt för sin tid? Idag ser vi på den för att det är kult, Astrid Lindgren är en av våra största svenska skatter. Och det är inte bara vi i Sverige som läser dessa böcker för våra barn.

Jag tror att det är många föräldrar idag som inte introducerar Emil & CO för sina barn. Ska villigt erkänna att jag faktiskt förstår varför. Min son gillar "Pippi" och "Barnen i Bullerbyn", de andra av Astrids sagor går inte hem. Är våra barn mer medvetna än vad vi var, eller är det här ett bevis på att det fanns för dåligt med bra tv när vi var små?