Det som speglar mig mest just nu är tyngden av dagens verklighet. Tyngden av att veta att farfar inte kommer tillbaka. Trots tårar längs kinden och hulkande andningar, så kommer han inte tillbaka. Jag har fortfarande svårt att förstå hur något så här hemskt skulle kunna hända. Visst, det är livets gång, men jag har alltid varit säker på att han skulle leva länge. Riktigt länge.
Minns den tid som var din, den tid du gav oss av. Den tid som var din, den delade du med oss.
För alltid i mitt hjärta. Så fjärran, men ändå så nära. För alltid i mitt hjärta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar